I den tysta Hjälmarens vatten

Det här är Johannas debutroman. Fast det finns fler i byrålådan. Där ligger de och jäser till sig tills de är redo.
”Det är faktiskt lite så”, säger Johanna. ”Mitt skrivande sköter sig ofta självt. Det är en märklig process, ibland helt utanför min makt. Och karaktärerna, de gör lite som de vill med mig. Det är bara för mig att sätta fingrarna på tangenterna och hamra bäst jag hinner.”

Johanna har visserligen akademisk utbildning inom skrivandets konst, men menar att det är den ohejdade fantasin och arbetsmoralen som ska tackas för produktiviteten.
”Jag tror mig ha en förmåga att se en historia i det mesta. Ibland hör jag de där små berättelseliven på tåget. Ibland på Ica. Ibland i en låttext. Och så möljar de runt där i skallen på mig, och så bygger de bo i en karaktär eller i en handling utan att jag funderar så värst mycket på det. Det bara händer.” Och skrivit har hon gjort genom hela livet. ”Jag började skriva noveller när jag gick i första klass. Då var det mest spänning och skräck. Sen uppvaktade jag mina lärare och föreslog lite smidigt att de skulle läsa dem för de andra eleverna. Det var nog mest för att jag tyckte synd om dem, det var ju så tråkigt under lektionerna. Jag tyckte gott de kunde få lite underhållning.”